Videokonst

Jag vägrar att titta på tv
På tunnelbanan
Fertilize

Daisy och Paula

Så heter mobilbloggen jag bloggar på för fullt just nu. Den är främst en bildblogg.
daisyochpaula.blogspot.com

Instruktionsfilm

Söka på flickr.com

Begravningen

Jag har varit på en minnesstund för en som försvann i Estonia-katastrofen. Det här var den första begravningen jag varit på. Kistan var vacker. Vit med en drapering, ja, enkel och elegant. Och alla blomsterarrangemang! Jag hade inte haft ork eller ens en tanke på att förvänta mig något, så hela bilden blev så spännande att titta på.

Kapellet var litet och gav en intim och bekväm andlig stämning. Hela gudstjänsten kändes tillägnad den avlidne. Många psalmer och mycket musik.

Plötsligt i gudstjänsten slog det mig att däri ligger personen! Eller? Bara ett skal. Eller? Lite senare slog det mig vad som skulle hände med kistan som såg ut som en jättelik pralinask.

Personen ville inte ligga nedgrävd i någon bortglömd grav. Kremering önskades. När jag nu tänker på det, själva kremeringen, tycks den mig rätt brutal. Men det beror nog på att jag vacklar i om själen lämnat kroppen eller är mer sammanbunden med kroppen. Steget efter, att bli strödd i en minneslund, låter däremot vackert.

Sent på kvällen efter att ha smidit en stund under bar himmel var jag på väg hem. Det kändes skönt att ha bankat på stål en stund. Månen var stor och klar. Jag tittade upp mot stjärnorna för att urskilja stjärnbilder jag kan, men upptäckte genast att gatlyktorna förstörde möjligtheten till kontemplation i mötet med stjärnorna. Gatlyktornas sken blev en grumlig ridå. Men jag kunde ändå konstatera förnimmelsen av att något lättat från mitt hjärta tack vare detta fina avsked. Jag frågade mig sen hur kommer sorgen ta sig i uttryck nu?

Höstkväll

Döden

Döden är vardag på jorden. Döden är inte min vardag. Är det så för att jag bor i ett I-land?

Jag har precis fyllt 26 år och ska begrava en person som funnits hela mitt liv. Även om döden är så självklar och det ända som är säkert i livet, så är den så overklig och ogripbar. Jag älskar den här personen eller är det älskade nu?

På kvällen när sista andetaget togs var det bara overkligt. Dagen där på kom första sorgeattacken. Sådan sorg och gråt hade jag aldrig upplevt förut. Sen kom tomhet, trötthet och disträhet. Tomhet idel tomhet. Saknad. Jag letade efter alla foton jag hade. Det var chockerande nog inte så många.

Trötthet. Paus.

Jag laddade över lite bilder till en bärbar hårddisk och plötsligt dök en bild upp jag tog en vecka före det hände. Först ryggade jag tillbaka. Sen kunde jag närma mig bilden och då blev jag arg för att den inte var skarp nog. Men personen går ju inte att återskapa!

Hur behåller jag ett så komplext minne som det av en annan människa? Allt känns som en reduktion, men det är kanske ofrånkomligt. Inget är som verkligheten. Som livet.

QR-kod

http://www.qurify.com/en/

https://chrome.google.com/webstore/detail/cicimfkkbejhggfjaabggafffgdnjgjp

http://invx.com/

http://www.the2dcode.com/qr-code-generator

http://www.mobile-barcodes.com/qr-code-generator/

http://www.qrstuff.com/

http://qrcode.kaywa.com/

http://zxing.appspot.com/generator/

http://goqr.me/

Bildkällor

Flickr

ClipArt

Wikimedia

Multimediabyrån

Web Gallery of Art

Upphovsrätt

Creative Commons

Kolla källan - upphovsrätt

Internetkunskap

Att göra en hemsida...

Vi har precis börjat lära oss att göra hemsidor utifrån gratisprogram på nätet.

Wix som är flashbaserat & Weebly som är html-baserat.

En sida finns redan ute: Tecken i tiden

Färgfobi

Under mina senaste VFU-perioder har jag mötts av elever som inte vill använda färg för då kan de bli kladdiga. Vad gör jag som lärare då? En elev bad om att få gå och hämta desinfektionsmedel till sina händer. Jag föreslog att hen skulle ha med sig handskar... Jag har tyckt mig se två linjer: vissa tycker kladd är obehagligt på riktigt men vissa verkar använda det som medel för att de tycker bild är tråkigt och onödigt.

Doing by learning

Jag upptäcker ett för mig nytt program: Autodesk SketchBookDesigner.
Mycket spännande, men utan idéer resulterade första bilden i programmet med blubblor...

B-Uppsatsen

Efter jul sade min hjärna ifrån, men jag lyckades tvinga den att fortsätta. Med resultatet att jag just nu knappt minns terminen eller litteraturen jag läst. Fast kanske om jag anstränger mig. Tyder det här på dålig studie teknik?

För ett tag sedan träffade jag en vän som går en annan utbildning på ett annat universitet. Hen berättade att de nu var färdiga med terminens alla tentor och uppsatser och efter den stundande praktiken skulle de ha ett avsnitt av återkoppling - en tid av intet nytt, men en tid då kunskaperna ska upprepas och därmed befästas.

Coolt!

Det skulle jag vilja ha och antagligen behöva.

Varför ska jag utbilda mig?

Min handledare har varit sjuk och i henoms ställe har det vart en obehörig vikarie som första dagen förklarade varför hen aldrig skulle utbilda sig till lärare - den dåliga lönen. Vikarien hade ändå jobbat inom skolan i 15år. Ett hån mot yrket och eleverna anser jag.

En dag skulle jag hålla två lektioner, vikarien förstod inte att jag kunde ha kontroll över allt själv. När jag rörde mig bland eleverna kunde jag ibland höra hens röst över klassrummet och det märktes att jag som är under utbildning har ett helt annat synsätt. Jag blev arg över att den här personen som dessutom behagade dyka upp bakfull inte insåg att utbildning gör skillnad - både för hur jag undervisar och hur jag bemöter eleverna.

När jag tog upp skolans styrdokument visade det sig att de var ointressant läsning - åtminstone hade inte hen läst kursplaner eller värdegrund.

Jag förstår nu varför jag utbildar mig och i framtiden vill jag verka för att alla lärare ska vara behöriga i skolan.