tisdag 13 september 2011

onsdag 7 september 2011

Begravningen

Jag har varit på en minnesstund för en som försvann i Estonia-katastrofen. Det här var den första begravningen jag varit på. Kistan var vacker. Vit med en drapering, ja, enkel och elegant. Och alla blomsterarrangemang! Jag hade inte haft ork eller ens en tanke på att förvänta mig något, så hela bilden blev så spännande att titta på.

Kapellet var litet och gav en intim och bekväm andlig stämning. Hela gudstjänsten kändes tillägnad den avlidne. Många psalmer och mycket musik.

Plötsligt i gudstjänsten slog det mig att däri ligger personen! Eller? Bara ett skal. Eller? Lite senare slog det mig vad som skulle hände med kistan som såg ut som en jättelik pralinask.

Personen ville inte ligga nedgrävd i någon bortglömd grav. Kremering önskades. När jag nu tänker på det, själva kremeringen, tycks den mig rätt brutal. Men det beror nog på att jag vacklar i om själen lämnat kroppen eller är mer sammanbunden med kroppen. Steget efter, att bli strödd i en minneslund, låter däremot vackert.

Sent på kvällen efter att ha smidit en stund under bar himmel var jag på väg hem. Det kändes skönt att ha bankat på stål en stund. Månen var stor och klar. Jag tittade upp mot stjärnorna för att urskilja stjärnbilder jag kan, men upptäckte genast att gatlyktorna förstörde möjligtheten till kontemplation i mötet med stjärnorna. Gatlyktornas sken blev en grumlig ridå. Men jag kunde ändå konstatera förnimmelsen av att något lättat från mitt hjärta tack vare detta fina avsked. Jag frågade mig sen hur kommer sorgen ta sig i uttryck nu?

tisdag 6 september 2011

Höstkväll



Döden

Döden är vardag på jorden. Döden är inte min vardag. Är det så för att jag bor i ett I-land?
Jag har precis fyllt 26 år och ska begrava en person som funnits hela mitt liv. Även om döden är så självklar och det ända som är säkert i livet, så är den så overklig och ogripbar. Jag älskar den här personen eller är det älskade nu?

På kvällen när sista andetaget togs var det bara overkligt. Dagen där på kom första sorgeattacken. Sådan sorg och gråt hade jag aldrig upplevt förut. Sen kom tomhet, trötthet och disträhet. Tomhet idel tomhet. Saknad. Jag letade efter alla foton jag hade. Det var chockerande nog inte så många.

Trötthet. Paus.

Jag laddade över lite bilder till en bärbar hårddisk och plötsligt dök en bild upp jag tog en vecka före det hände. Först ryggade jag tillbaka. Sen kunde jag närma mig bilden och då blev jag arg för att den inte var skarp nog. Men personen går ju inte att återskapa!

Hur behåller jag ett så komplext minne som det av en annan människa? Allt känns som en reduktion, men det är kanske ofrånkomligt. Inget är som verkligheten. Som livet.

QR-kod


måndag 5 september 2011

Bildkällor

ClipArt

Upphovsrätt

Creative Commons

Att göra en hemsida...

Vi har precis börjat lära oss att göra hemsidor utifrån gratisprogram på nätet.
Wix som är flashbaserat & Weebly som är html-baserat.

En sida finns redan ute: Tecken i tiden