Jag har precis fyllt 26 år och ska begrava en person som funnits hela mitt liv. Även om döden är så självklar och det ända som är säkert i livet, så är den så overklig och ogripbar. Jag älskar den här personen eller är det älskade nu?
På kvällen när sista andetaget togs var det bara overkligt. Dagen där på kom första sorgeattacken. Sådan sorg och gråt hade jag aldrig upplevt förut. Sen kom tomhet, trötthet och disträhet. Tomhet idel tomhet. Saknad. Jag letade efter alla foton jag hade. Det var chockerande nog inte så många.
Trötthet. Paus.
Jag laddade över lite bilder till en bärbar hårddisk och plötsligt dök en bild upp jag tog en vecka före det hände. Först ryggade jag tillbaka. Sen kunde jag närma mig bilden och då blev jag arg för att den inte var skarp nog. Men personen går ju inte att återskapa!
Hur behåller jag ett så komplext minne som det av en annan människa? Allt känns som en reduktion, men det är kanske ofrånkomligt. Inget är som verkligheten. Som livet.


