Den fantastiska processen

Åh vad jag tycker det är roligt med processer! Speciellt den som pågår just nu; Upploppet på vår första kurs. Det är spännande med det yttre och inre som påverkar varandra och att kunna ställa sig utanför och betrakta sig själv och vad som händer. Då kan livet bli en fars!

Idag har jag verkat i Freinets konstanter. Jag utfört trevande försök, kännt behov av att lyckas, valt mitt arbete själv(där av den sena ankomsten), inte arbetat i skock, märkt att mer sömn behövdes, att tankar behöver utvecklas, försökt motivera arbetet, erfarit tekniska begränsningar och andra begränsningar och dragit slutsatser.

Igår kände jag mig vilsen eftersom jag inte hunnit gå igenom mitt material förän jag kom till skolan. Sen satte jag mig ned och det kändes som en storslagen idé formats, men ändå som att jag inte skulle kunna komma vidare med den. Jag valde att testa. 29foton senare och ett uppochnedvänt hem insåg jag att det krävs alldeles förmycket arbete för att göra det här bra. Den här biten utgjorde dessutom bara en liten del av helheten, som jag med dagens ögon började känna höll på att falla isär.

Det blev svart. Jag kände mig tom. Jag betraktade materialet och tyckte det var fult och omöjligt att jobba vidare med. Hur kan det bli intressant? Hur gör jag det här till min berättelse? Vad vill jag förmedla?

Jag bröt ihop och kom igen...

Jag läste i anteckningarna om min drömskola att jag ville lära eleverna att våga göra fel, men för att det ska lyckas måste jag också våga.

Helt ny idé fast den egentligen var gammal.
Problemlösaren i mig har vaknat. Mindre teknik och mer tanke. Det är nog rätt riktning för mig.

Nu måste jag väcka hjärnan medan humöret är gott!