onsdag 7 september 2011

Begravningen

Jag har varit på en minnesstund för en som försvann i Estonia-katastrofen. Det här var den första begravningen jag varit på. Kistan var vacker. Vit med en drapering, ja, enkel och elegant. Och alla blomsterarrangemang! Jag hade inte haft ork eller ens en tanke på att förvänta mig något, så hela bilden blev så spännande att titta på.

Kapellet var litet och gav en intim och bekväm andlig stämning. Hela gudstjänsten kändes tillägnad den avlidne. Många psalmer och mycket musik.

Plötsligt i gudstjänsten slog det mig att däri ligger personen! Eller? Bara ett skal. Eller? Lite senare slog det mig vad som skulle hände med kistan som såg ut som en jättelik pralinask.

Personen ville inte ligga nedgrävd i någon bortglömd grav. Kremering önskades. När jag nu tänker på det, själva kremeringen, tycks den mig rätt brutal. Men det beror nog på att jag vacklar i om själen lämnat kroppen eller är mer sammanbunden med kroppen. Steget efter, att bli strödd i en minneslund, låter däremot vackert.

Sent på kvällen efter att ha smidit en stund under bar himmel var jag på väg hem. Det kändes skönt att ha bankat på stål en stund. Månen var stor och klar. Jag tittade upp mot stjärnorna för att urskilja stjärnbilder jag kan, men upptäckte genast att gatlyktorna förstörde möjligtheten till kontemplation i mötet med stjärnorna. Gatlyktornas sken blev en grumlig ridå. Men jag kunde ändå konstatera förnimmelsen av att något lättat från mitt hjärta tack vare detta fina avsked. Jag frågade mig sen hur kommer sorgen ta sig i uttryck nu?

2 kommentarer:

  1. Tårarna rann hela begravningen. Av sorg och smärta men också av allt vackert. Blommor, sång, texter och den peronliga prägeln på begravningen. Släktingarna från Åland tyckte sig ha varit närvarande på den vackraste begravningen någonsin. Jag tror det vackra satt i hjärtat både på dem och på den avlidna. Att alltid orka gå vidare, att vara arg på det orättvisa att glädjas åt det lilla och att älska sina närmaste. Att våga sätta ord på livet. Sorgen kanske också kan utvecklas till en styrka given av en stark avliden?y.s

    SvaraRadera